Torbjörn är kanske Sveriges genom tiderna bästa, men minst erkända spelare, om någon forstod den? Men det är inte därför han nämns i denna bloggen. Jag vill ge han en ros för att han var en av de första spelarna som förstod betydelsen av psykologin, när han efter ett misslyckat proffsäventyr i Holland tog hjälp av den norska psykologen Willi Railo för att återkomma på fotbollsplan och som människa igen. Möjligt att Torbjörn bröt en barriär där då han återvände från Eindhoven och fattade detta beslut med sin dåvarande tränare, den inte helt okända Sven-Göran Eriksson från Torsby.
Torbjörn var en speciell fotbollspelare och människa, som fortfarande omnämns som ''Gud'' i blåvita delar av Göteborg. Och det fakta att han aldrig lyckades i landslaget under sin karriär säger nog mer om landslagsledningen än om ''Tobbe''. Här kan du läsa en sammanfattning av hans karriär och en porträttintervju. Jag tänkte avsluta med grädden på moset som passar in i denna blogg. Det var i Europacup-semifinal nummer två 1986 mot Barcelona som denna anekdot inträffade. Blåvitt hade vunnit hemma med 3-0 och reste ned till Nou Camp där målen föll så här.
Det blev straffar efter en mållös förlängning och när det blev klart att det skulle avgöras från 11-meters märket så stegade Torbjörn Nilsson ut från Nou Camps gröna matta då han vägrade att skjuta en straff. Fegt? Varför? Hade dom vunnit om han som en rutinerad spelare tagit sitt ansvar. Debatten rasade, men vi får aldrig veta. Men speciellt nog för min blogg är det...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar